De flesta familjemedlemmar är inte helt entusiastiska för att jag skall åka iväg och jag förstår dem, jag är ju faktiskt en fantastisk person =P men det stoppar dem inte från att hjälpa mig att slippa iväg och göra det som jag vill göra.
Pappa lagar bilen och kör mig till England (fast han säkert är en av dem som är mest emot att jag skall åka :) ), Tarmo har idag sagt att jag får ha mina saker hos hans och mammas medan jag är borta, Lotta sålde bilen åt mig till ett skitbilligt pris och resten, ja resten de finns där för mig, mest klagar jag åt Mamma och Mossi men de orkar alltid höra på mig och ge råd =)
Sen har vi ännu mina vänner: Johanna som jag kan ringa när som helst och om vad som helst. Vet inte vad jag skulle göra utan henne. Kimi som jag kan prata med och han kommer alltid med sin åsikt, om man sen vill ha den eller inte. (väldigt hälsosamt skall jag berätta er) och Thomas som finns där för mig och är beredd att t.ex. låta mig bo hos honom utan att fråga något mera.
Jag kan berätta att nu när det är klart hur, när och vart, börjar känslorna rulla in, jag är sååååå ivrig att komma iväg men om jag börjar fundera mera på vad det betyder så blir jag nervös och rädd, inte för vad det kan hända åt mig, utan hur jag kommer att känna mig utan mitt härliga stödnät och att ingenting händer åt dem här hemma medan jag är borta. Är inte orolig för jobbet eller främmande mänskor eller något sånt, endast det att alla mina älskade, älskade mänskor blir hit. Vet att det finns skype och telefon och all annan teknik men det är verkligen inte samma sak som att ha mänskorna framför sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar