Packning är inte min grej!

Jag måste verkligen säga att packning eller rättare sagt flyttandet av det packade sakerna är inte min grej. Jag är super på att få ner sakerna i lådor och nu står lådorna här hos mitt och väntar på att jag skall orka bära ner dem för trappan till bilen och köra dom till pojo.

Bilen är tvättad och den blev så ren att jag ville köpa den själv. En helt hundhårslös bil, det var dock igår och desto flera dagar som går, desto mera hundhår är det i den, så vi hoppas nån köper den snart.

Har också lyckats få ihop 2 sopsäckar med rosk, som också nu står i lägenheten. Det är ju rätt så råddigt vilket gör mig rastlös. Observera dock att inte stressad, men ja känner att jag inte har tid att sitta stilla när det ser ut på det här viset.

Hoppas på att bli färdig med allt packas och sånt till jul, så att jag över julen bara kan slappna av och vara med den sååå älskade familjen. Julafton blir hos pappa i år och juldagen har jag reserverat för att sitta i min onepiece och läsa bok hos mamma.

 Matbordet har åkt iväg så det gör också att det är lite råddigt i köket (läs mycket råddigt), bestämde mig för att tömma det högsta köksskåpet före mina höga stolar åkte iväg och nu är alla antika koppar med mera på diskbänkarna.

Desto mera jag packar desto mera märker jag att jag har svårigheter att somna, en massa saker tvinnar i huvudet på mig och en stor del av mig, särskilt på kvällarna, sätter emot och säger att det inte vill lämna den här lägenheten. Vilket är komiskt för jag har aldrig trott att jag tycker om den här lägenheten så mycket som jag tydligen gör. Den här lägenheten har egentligen varit perfekt för mig i de 5 år jag bott här. Trots alla mina tokiga grannar tycks jag anse att jag är trygg här.

Man förstår inte riktigt hur människohjärnan (eller kanske bara min) fungerar före man sätter sig själv i en så kallad omöjlig situation. Jag är totalt ivrig på att komma iväg men kan inte föreställa mig själv i praktiken framme i England. I teorin ser jag allt klart, men när jag försöker tänka efter hur det känns och hur det kommer att vara ser jag bara svart, det är som att försöka tänka på hur det skulle kännas att vara t.ex. död. Hjärnan klarar inte av det för den har inget att jämföra med. Det är en ytterst konstig känsla. Ibland, sent på kvällarna när man är riktigt trött, blir jag lite angstig och undrar hur allt skall gå, men sen kommer jag ihåg att det är ju faktiskt mig vi pratar om. Jag klarar mig alltid!

En liten bild av kaoset i mitt liv.