Hur skit kan man bli om man försöker sitt bästa?

Många veckor har gått. Hårdskivan full på datorn så kan inte sätta upp någo nya bilder ens före jag har uppdaterat den.

Har hunnit fita Stevies födelsedag, vi for ut och äta kina mat och efter det ut och dansa.
De tänkte inte släppa in mig på krogen, pga av mina skor. Tänkte skratta dom rakt i ansiktet eftersom det här är en ö, det är ju inte som dom kan välja sina kunder när nästa krog är dörren brevid. Oberoende kom en annan portsare och godkände mina skor så vi kunde gå in. Hade lite finare "länkkare" på mig, ena skon var lite sönder dock. Tror inte man aldrig skulle ha sett mig gå ut på det viset i Finland men här orkar jag inte riktigt bry mig, vet inte om det är åldern som gör det att om jag ska dansa vill jag ha bekvämt på fötterna och inte bara se fin ut. :P
Kvällen var bra och bilder får ni som sagt senare.

Sitter här i ljusskenet utan något annat på. Sitter och tänker på hur skit jag kan vara när jag riktigt försöker.
Idag ringde min telefon mitt i en avlivning, det är inte idealt att ha en anka kvacka på när ägaren står brevid och försöker ta avsked av sin älskade hund. Bad om ursäkt och stängde av ljudet. Veterinären gav mig en reprimand efteråt vilket jag hade förtjänat såklart och jag bad om ursäkt av henne också före hon ens hann säga något efter att kunden åkt hem (kunden brydde sig inte).
Åkte på 2 hembesök efter varandra, oftast är det alltid avlivningar men andra hembesöket var en undersökning så veterinären gav en lista av saker vi behövde med oss extra. Var så stolt över mig själv då jag kommit ihåg allt, t.o.m saker hon inte hade på listan. Gick igenom väskan med henne före vi åkte iväg, på första hembesöket var det en avlivning igen och efter att vi hade sederat djuret och veterinären skulle förbereda sista injektionen frågade hon mig var vätskan är (den som slutför uppgiften). Den hade jag ju glömt eftersom jag var så koncentrerad på nästa besök. Veterinären ringde kliniken och en annan veterinär fick köra ut injektionen. Igen hade kunden ingen panik och det var säkert t.o.m bättre eftersom hon hade frågor och var ganska panikartad när vi anlände men när det äntligen var dags var hon lugn och sansad. Fick ju igen be så mycket om ursäkt men veterinären sa bara att det var lika väl hennes fel och sånt härnt händer ju tyvärr.

Sen bar det iväg på ghost run som man skall springa 5km i mörkret i "skogen" (finns ju ingen skog men det är skog i runt de breda gångvägarna :P) medan skrämmande saker hoppar ut och skrämmer dig. Det ända smarta jag gjort idag var att hålla mig i mitten av mänskoskaran så att jag såg/hörde när mänskorna framför blev skrämda så jag var förberedd på att något skulle hända o lät mig inte falla längst bak heller var de också blev skrämda :D. Springande gick otroligt skit och blir så arg på mig själv eftersom jag inte kan förstå hur svårt det är att sätta en fot framför den andra, med mig är det ju mest huvudet som ger upp. Har ingen sport mentalitet över huvudtaget så när det känns jobbigt är mitt huvud ytterst snabbt framme med att säga "sluta springa du orkar inte". Kom ju i mål och så får man medalj vissa sku ju säkert tänka att "jess, jag gjorde det" men inte jag, för otroligt nog är jag minst lika kritisk över mina egna prestationer som jag är över andras. Hur jag än försöker säga åt mig själv före springandet att det är ingen skillnad hur springandet går eftersom du är här för att ha roligt så hjälper det absolut ingenting, för är det 5km så är det 5km och då förväntar jag mig kunna springa det fast jag inte sprungit på nån månad och måste jag gå ens en gång så är jag skit. Nå nu fick vi gå myky mera än 1 gång och medaljen som man fick i slutet känner jag inte att jag är värd. För fast jag inte har någon sport mentalitet så har jag en jävla tävlingsanda =D o kan int man vinna så va e d för vits att delta. Vill ju påminna alla andra om att detta inte var en tävling utan ett roligt evenemang, men i mitt huvud finns d inget sånt som "ingen tävling" om det är 5km så är det ju den som är först över mållinjen som vunnit =P

Så här sitter jag och tänker på allt som är fel i världen och hur skit jag kan vara om jag riktigt försöker mitt bästa. O hur springandet inte har någon betydelse alls när det kommer till de viktiga sakerna i livet.
En stor bamse kram åt er alla och håll ut för det är bara 4 veckor tills jag kommer hem!
Saknar er!

Skönt med ledigt veckoslut tillsammans!

Hej på er! 

förra veckan gick ganska fort med tanke på att jag jobbat hela veckoslutet. 

På onsdagen var jag ut och gå med Kerry, Juno och Kerry's brors valp. 

På torsdagen blev det länk med Isabel och hennes hundar. 

På fredagen efter jobbet blev det fest hos John och Tara var vi spelade några dricklekar också som vi fick Stevie att gråta som hon skrattade. En av lekarna ser ni på videon men tyvärr var den roligaste videon för lång för att låta mig ladda upp den. 

Veckoslutet har varit jätte bra. Jag och Richard låg i sängen och mös med Devi och Parker hela förmiddagen. Sen gick vi in till byn och hade morgonmål på Phil's diner. Gick i lite butiker var jag stoppade stackars Richard från att köpa allt han ville ha. 

Vi gick hem och kastade Devi i bilen och åkte till skogen för en liten länk. Mitt i skogen hittade vi en bänk var det stod A seat for Richard. Så det är klart vi måste pausa lite där och titta ut över havet och segelbåtarna. 

Så började det ösregna så vi det blev att skynda hem .

Sen åkte vi till totland för att träffa Jason och Kayla som satt husvakt för Jasons föräldrar. Det blev fish and chips och the mask på tv. 

Idag väckte ju så klart Devi upp mig med att stå och pipa och piper Devi så jamar katten. Jaa d blir ett jäkla liv så det blev att stiga upp och mata båda. 

Spelade lite Rayman och Grow up och sedan virkade jag medan jag såg på tv. 

Tittade på x-factor var jag fortfarandet heller inte är övertygad av Saara Aalto. 

Sen steg Richard upp så jag lagade morgonmål. 

Städade lägenheten och sedan blev det länk med Devi i skogen igen. 

Kom hem och jag skypade båda mamma och pappa. 

I morgon är det måndag igen och jag känner att jag behöver en till söndag. 

Härligt veckoslut har det varit oberoende. Det är så skönt när vi får ha ett veckoslut ledigt tillsammans och ingen behöver rusa upp från sängen tidigt på morgonen. 

Stevie skrattar och gråter. 

Dricker cider på engelsk vis :D 

Morgonmys i sängen

Morgonmål

Richards bänk

När jobbet kryper för nära in på.

Förra veckan blev jag sjuk på torsdagen, fick feber 38.5 så fick ringa in sjuk på fredagen fast jag visste att de andra skulle vara i trubbel för vi hade redan 3 skötare för lite.

Hela veckoslutet var jag sjuk, hade feber, hade kallt och hosta, snuva jaa ni förstår. 

På söndagen bestämde jag mig för att fara på en kiva länk med Devi och Richard för att se hur myky energi jag har. Vi for till Newchurch och jag tog kopplet av Devi när vi började gå mot parken. Devi sprang iväg och gjorde en skarp vänster sväng efter häcken. Då kom jag ihåg att han sist och rymde till pubbens bakgård som är i runt hörnet. 

Sprang efter honom och där yrade han på bland med mänskor och hundar som njöt av middag i solen. När han såg mig sprang han förbi mig och rakt ut på parkeringen igen. Fick gå efter så han int blir under bil och så kom han springande rakt förbi både mig och Richard och in på pubbens bakgård, varifrån han försvann. 

Richard gick in köksvägen till pubben för att se om Devi var där och jag frågade en flicka som kom ut från pubben om en stor hund orsakar kaos i pubben. "Nää ingen kaos, men jag såg nog en stor hund. Eller var det här ute. Nu kommer jag inte ihåg". Gick in i pubben och tänkte att om där inte är kaos så e d ju nog int Devi. Men fel hade jag. I andra ändan av pubben gick han omkring och städade golven. Jag gick fram och tog fast han och skällde på honom. Mänskorna som satt och åt såg förundrat på mig "Är det din hund?", "jooo-o" svarade jag. " Bor han inte i pubben då, jag menar ska han inte vara här". Joo nej, vem sku ha gissa att han kan betä sig som om om ingenting hänt. 

Oberoende var slutet gott och han hade ju i alla fall inte ätit nåns mat så tummen upp för det. 

På Onsdagen kom Richards föräldrar på besök och eftersom jag inte fick ledigt från jobbet fick jag bara pussla in dom efter jobbet. Vi bestämde oss alla för att fara ut och gå på ett trevligt ställe och ta min bil dit. Jag gick i förväg för att städa upp bilen. Bestämde mig för att sätta Devi i bakluckan först så jag skulle ha mera rum att städa. 

Kastade in Devi och stängde bakluckan. Satte händerna i fickorna för att ta upp nycklarna och öppna dörrarna. Inga nycklar! Tittade in i bakluckan och där var d med Devi i bakluckan! Som ni vet så har jag ju bara en nyckel. Började gå emot Richard och hans föräldrar och förklarade vad som hänt. Det blev lite teamwork. Alla försökte vi bryta in oss i bilen på olika sätt, använda hård plast remsa, järntråd, kvistar jaa till och med en granne kom och hjälpte oss. Devi låg i bilen och såg uttråkad ut o fundera vad vi ha fått för fel i huvu. 

Efter över en timme lyckades Richards pappa få upp låset med plastremsan. 

Finemang!

Fick fara ut och gå till slottet eftersom det var nästan mörkt vid det här skedet. 

Det blev cheesecake, brownies och tacopaj som tack när vi kom hem. 

Igår var jag dejour.

På kvällen fick jag ett samtal att en Dobermann var inne och den hade spytt en massa. Jag och John röntgade den och det var en magomvridning. Det kom fram att den inte spytt en massa utan försökt spy (vilket är det vanligaste symptomet av det här). Hunden var 11år och hade varit ut och springa på dagen och ätit en massa kokakka. Den hade så obekvämt men den stod ända in till det sista, visade inte att den hade sjukt och sa ingenting fast vi satte en tub i magen på den fast den var vid medvetandet. Tyvärr kunde vi inte rädda henne eftersom ägarna inte ville att hon skulle måste vara med om en operation. Så vi måste avliva henne. 

Magomvridning är det som jag har förfärat med Devi ända sen jag tog honom. Jag var ok genom hela tillställningen och jag höll om henne och viskade i hennes öra medan vi avlivade henne. 

Sen kom jag hem höll om min stora klumpeduns och grät en stund för att jag hamnat uppleva vad jag aldrig vill uppleva med Devi. 

Mycket sällan, men ibland, slipper jobbet och krypa under skinnet på mig. 

Man vet aldrig när tiden är slut, så ta vara på tiden ni har tillsammans 

Nån konstiger fågel

Skinnypig

Parker sover i sitt hus på annat sätt.