Många veckor har gått. Hårdskivan full på datorn så kan inte sätta upp någo nya bilder ens före jag har uppdaterat den.
Har hunnit fita Stevies födelsedag, vi for ut och äta kina mat och efter det ut och dansa.
De tänkte inte släppa in mig på krogen, pga av mina skor. Tänkte skratta dom rakt i ansiktet eftersom det här är en ö, det är ju inte som dom kan välja sina kunder när nästa krog är dörren brevid. Oberoende kom en annan portsare och godkände mina skor så vi kunde gå in. Hade lite finare "länkkare" på mig, ena skon var lite sönder dock. Tror inte man aldrig skulle ha sett mig gå ut på det viset i Finland men här orkar jag inte riktigt bry mig, vet inte om det är åldern som gör det att om jag ska dansa vill jag ha bekvämt på fötterna och inte bara se fin ut. :P
Kvällen var bra och bilder får ni som sagt senare.
Sitter här i ljusskenet utan något annat på. Sitter och tänker på hur skit jag kan vara när jag riktigt försöker.
Idag ringde min telefon mitt i en avlivning, det är inte idealt att ha en anka kvacka på när ägaren står brevid och försöker ta avsked av sin älskade hund. Bad om ursäkt och stängde av ljudet. Veterinären gav mig en reprimand efteråt vilket jag hade förtjänat såklart och jag bad om ursäkt av henne också före hon ens hann säga något efter att kunden åkt hem (kunden brydde sig inte).
Åkte på 2 hembesök efter varandra, oftast är det alltid avlivningar men andra hembesöket var en undersökning så veterinären gav en lista av saker vi behövde med oss extra. Var så stolt över mig själv då jag kommit ihåg allt, t.o.m saker hon inte hade på listan. Gick igenom väskan med henne före vi åkte iväg, på första hembesöket var det en avlivning igen och efter att vi hade sederat djuret och veterinären skulle förbereda sista injektionen frågade hon mig var vätskan är (den som slutför uppgiften). Den hade jag ju glömt eftersom jag var så koncentrerad på nästa besök. Veterinären ringde kliniken och en annan veterinär fick köra ut injektionen. Igen hade kunden ingen panik och det var säkert t.o.m bättre eftersom hon hade frågor och var ganska panikartad när vi anlände men när det äntligen var dags var hon lugn och sansad. Fick ju igen be så mycket om ursäkt men veterinären sa bara att det var lika väl hennes fel och sånt härnt händer ju tyvärr.
Sen bar det iväg på ghost run som man skall springa 5km i mörkret i "skogen" (finns ju ingen skog men det är skog i runt de breda gångvägarna :P) medan skrämmande saker hoppar ut och skrämmer dig. Det ända smarta jag gjort idag var att hålla mig i mitten av mänskoskaran så att jag såg/hörde när mänskorna framför blev skrämda så jag var förberedd på att något skulle hända o lät mig inte falla längst bak heller var de också blev skrämda :D. Springande gick otroligt skit och blir så arg på mig själv eftersom jag inte kan förstå hur svårt det är att sätta en fot framför den andra, med mig är det ju mest huvudet som ger upp. Har ingen sport mentalitet över huvudtaget så när det känns jobbigt är mitt huvud ytterst snabbt framme med att säga "sluta springa du orkar inte". Kom ju i mål och så får man medalj vissa sku ju säkert tänka att "jess, jag gjorde det" men inte jag, för otroligt nog är jag minst lika kritisk över mina egna prestationer som jag är över andras. Hur jag än försöker säga åt mig själv före springandet att det är ingen skillnad hur springandet går eftersom du är här för att ha roligt så hjälper det absolut ingenting, för är det 5km så är det 5km och då förväntar jag mig kunna springa det fast jag inte sprungit på nån månad och måste jag gå ens en gång så är jag skit. Nå nu fick vi gå myky mera än 1 gång och medaljen som man fick i slutet känner jag inte att jag är värd. För fast jag inte har någon sport mentalitet så har jag en jävla tävlingsanda =D o kan int man vinna så va e d för vits att delta. Vill ju påminna alla andra om att detta inte var en tävling utan ett roligt evenemang, men i mitt huvud finns d inget sånt som "ingen tävling" om det är 5km så är det ju den som är först över mållinjen som vunnit =P
Så här sitter jag och tänker på allt som är fel i världen och hur skit jag kan vara om jag riktigt försöker mitt bästa. O hur springandet inte har någon betydelse alls när det kommer till de viktiga sakerna i livet.
En stor bamse kram åt er alla och håll ut för det är bara 4 veckor tills jag kommer hem!
Saknar er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar