Once in a lifetime: När jobbet kryper för nära in på.

Förra veckan blev jag sjuk på torsdagen, fick feber 38.5 så fick ringa in sjuk på fredagen fast jag visste att de andra skulle vara i trubbel för vi hade redan 3 skötare för lite.

Hela veckoslutet var jag sjuk, hade feber, hade kallt och hosta, snuva jaa ni förstår.

På söndagen bestämde jag mig för att fara på en kiva länk med Devi och Richard för att se hur myky energi jag har. Vi for till Newchurch och jag tog kopplet av Devi när vi började gå mot parken. Devi sprang iväg och gjorde en skarp vänster sväng efter häcken. Då kom jag ihåg att han sist och rymde till pubbens bakgård som är i runt hörnet.

Sprang efter honom och där yrade han på bland med mänskor och hundar som njöt av middag i solen. När han såg mig sprang han förbi mig och rakt ut på parkeringen igen. Fick gå efter så han int blir under bil och så kom han springande rakt förbi både mig och Richard och in på pubbens bakgård, varifrån han försvann.

Richard gick in köksvägen till pubben för att se om Devi var där och jag frågade en flicka som kom ut från pubben om en stor hund orsakar kaos i pubben. "Nää ingen kaos, men jag såg nog en stor hund. Eller var det här ute. Nu kommer jag inte ihåg". Gick in i pubben och tänkte att om där inte är kaos så e d ju nog int Devi. Men fel hade jag. I andra ändan av pubben gick han omkring och städade golven. Jag gick fram och tog fast han och skällde på honom. Mänskorna som satt och åt såg förundrat på mig "Är det din hund?", "jooo-o" svarade jag. " Bor han inte i pubben då, jag menar ska han inte vara här". Joo nej, vem sku ha gissa att han kan betä sig som om om ingenting hänt.

Oberoende var slutet gott och han hade ju i alla fall inte ätit nåns mat så tummen upp för det.

På Onsdagen kom Richards föräldrar på besök och eftersom jag inte fick ledigt från jobbet fick jag bara pussla in dom efter jobbet. Vi bestämde oss alla för att fara ut och gå på ett trevligt ställe och ta min bil dit. Jag gick i förväg för att städa upp bilen. Bestämde mig för att sätta Devi i bakluckan först så jag skulle ha mera rum att städa.

Kastade in Devi och stängde bakluckan. Satte händerna i fickorna för att ta upp nycklarna och öppna dörrarna. Inga nycklar! Tittade in i bakluckan och där var d med Devi i bakluckan! Som ni vet så har jag ju bara en nyckel. Började gå emot Richard och hans föräldrar och förklarade vad som hänt. Det blev lite teamwork. Alla försökte vi bryta in oss i bilen på olika sätt, använda hård plast remsa, järntråd, kvistar jaa till och med en granne kom och hjälpte oss. Devi låg i bilen och såg uttråkad ut o fundera vad vi ha fått för fel i huvu.

Efter över en timme lyckades Richards pappa få upp låset med plastremsan.

Finemang!

Fick fara ut och gå till slottet eftersom det var nästan mörkt vid det här skedet.

Det blev cheesecake, brownies och tacopaj som tack när vi kom hem.

Igår var jag dejour.

På kvällen fick jag ett samtal att en Dobermann var inne och den hade spytt en massa. Jag och John röntgade den och det var en magomvridning. Det kom fram att den inte spytt en massa utan försökt spy (vilket är det vanligaste symptomet av det här). Hunden var 11år och hade varit ut och springa på dagen och ätit en massa kokakka. Den hade så obekvämt men den stod ända in till det sista, visade inte att den hade sjukt och sa ingenting fast vi satte en tub i magen på den fast den var vid medvetandet. Tyvärr kunde vi inte rädda henne eftersom ägarna inte ville att hon skulle måste vara med om en operation. Så vi måste avliva henne.

Magomvridning är det som jag har förfärat med Devi ända sen jag tog honom. Jag var ok genom hela tillställningen och jag höll om henne och viskade i hennes öra medan vi avlivade henne.

Sen kom jag hem höll om min stora klumpeduns och grät en stund för att jag hamnat uppleva vad jag aldrig vill uppleva med Devi.

Mycket sällan, men ibland, slipper jobbet och krypa under skinnet på mig.

Man vet aldrig när tiden är slut, så ta vara på tiden ni har tillsammans