Att förlora någon man älskar.

Så kom dagen då vår älskade Wilson måste slippa bort.
Så mycket han gav oss, skrattar och gråter turvist då jag tänker på honom.

Hur han åt upp mammas festskor när han var liten och mamma hotade ge bort honom.
Hur han stal påskgodis och julgodis och jaa nå allt han kunde komma åt egentligen.
Hur han på äldre dar fortfarandet inte visste att han var gammal utan sprang med full fart tills han snubbla över sina egna fötter.
Hur hans päls kändes när man höll om honom.
Han var alltid lika glad när man kom hem och började skälla om man inte hälsade på honom om han inte slapp fram till en.

Jaa ni förstår minnena är många och dom kommer alltid att finnas där.

Det är i dessa situationer som en känsla av ensamhet sköljer över mig, det är ingen skillnad hur många mänskor eller vem jag har i runt mig så växer känslan av ensamhet på insidan, något ingen kan påverka hur mycket de än försöker. Det är bara så att jag måste få vara ledsen och ensam på insidan en stund för att en del av mig har åkt iväg med Wilson så löjligt det än låter för nån annan.

Älskar er alla där hemma, ta hand om er och krama om varandra myky! <3